Alice Cooper

på Gröna Lund den 4 juli 2011

The 70s -

Vilket tryck! Köerna in till Gröna Lund var till synes oändliga. Tänk att Alice Cooper drar en så stor publik, fascinerande! Jag trodde för övrigt att det mest skulle vara äldre personer i publiken. Men se det var då rakt fel, publiken innehöll förvånansvärt många unga. Välkomna till 70s!

 

Det måste sägas på en gång, konserten, eller kanske snarare showen, var riktigt, riktigt bra. Långt över förväntan! Och då är det värt att nämna att jag, och säkert många med mig, hade längtat ruskigt (!) mycket efter denna spelning med skräckmästaren Alice Cooper. Passligt nog är ju förresten också Gröna Lunds spökhus granne med Stora scenen...

 

Att hitta en plats, i det enorma publikhavet, där man såg scenen från rimligt avstånd var verkligen inte så lätt, men det gick – det här var ju inte precis första konserten på Grönan.

 

När det så drar igång kliver Alice upp som spindelman på en hög trappstege och låten ”The black widow” får inleda. Och direkt så kändes det att detta blir bra, mycket bra!

 

Showen öser på och bortsett från ett lite utdraget instrumentalt inslag i mitten så är allt kanonbra. Vi får till exempel höra superklassiker som "Billion dollar babies", "No more Mr. Nice Guy" och "Elected".

 

Fast mest show bjuder Alice på i låtar som "Feed my Frankenstein", där ett gigantiskt monster figurerar i slutet av låten (till publikens enorma  jubel) eller när han blir ”avrättad” i en äkta (?) giljotin, men gud ske lov återuppstår... Och så klart när han har den klassiska boaormen kring halsen (i låten "Is it my body").

 

När sedan en näst intill perfekt version av dunderhiten "Poison" sköljer och mullrar över alla oss som är där –  då är lyckan fullkomlig!

 

En Alice Cooperspelning utan "School's out" är nog otänkbar – och naturligtvis kommer denna tidiga hit även under den här fantastiska kvällen. För stunden dessutom perfekt hopmixad med Pink Floyds "Another Brick in the Wall - Part II".

 

Sammanfattningsvis så var det helt klart en grymt bra konsert, definitivt en av de absolut bästa så här långt på året. Rock on Vincent Furnier! 

 

Magnus

för

The 70s

 

 

Bild laddas...Bild laddas...Bild laddas...Bild laddas...Bild laddas...Bild laddas...Bild laddas...